Hela mitt liv har jag varit rädd att skriva. Att ta plats och öppna datorn och samla mina tankar och skriva. Men långsamt börjar jag ändra mitt sätt att se på det. På skrivandet. För kanske är det det enda jag har kvar när allt runtomkring sviker. Kanske behöver jag inte ens bry mig.

För det är när ångesten för att inte duga frörsivnner som skrivandet vågar sig fram. Det är när den där rädslan för att faktiskt lägga upp mina texter och mina tankar försvinner som de flyger ut ur mig. Ut genom fingertopparna, ned på tangentbordet till min laptop och ut genom fönstret SÅ HELA FUCKING VÄRLDEN SKA FÅ SE: att jag faktiskt också har något att säga. Att jag också vill. Det är vad jag vill. Jag vill också vilja. Åh!!!  Fy satan vad jag vill mycket! Men kanske för mycket???

Jag ska visa dem

att jag är mest

i hela vida världen

VI SKA VISA DE JÄVLARNA 

"känns som jag svamlar i mörker"

jo, men lite så faktiskt.

Allt känns skit och jag är stressad. Ligger i min säng. Byxorna är uppknäppta och min näsa är täppt. Ingenting  känns det minsta bra. Stress, men varför? Jag vet inte, förihelvete!!!!!!!! ALLTING HELA LIVET ÄR S T R E S S

Åh

Jag är så stressad. Ingenting duger. Kan inte ens samla ihop mig själv. Skriva ner känslorna. Inte ens skriva. 

"jag lägger ett pussel men sista biten saknas"

Så jävl sant!

Vill gråta och skrika men jag orkar bara inte. Kanske ännu en kväll av serietittande och läsafånigaungdomsromanerskrivnaavgamlamänsominteen
sförstårmig!!!!!

HAT

Där har vi det. 

FUCKING JÄVLA HAT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!